Fortfarande tycker man att Alma är liten, man hänger inte med i svängarna hur fort tiden går. Hönapönan har ju faktiskt hunnit bli 2,5 år!
När Erik var 2,5 år var jag gravid med Alma i 5:e månaden.
Hjälp! Var har tiden tagit vägen?
Jag börjar dock så smått inse att Alma inte alls är någon bebis längre, att hon kan väldigt mycket själv. Hon har en enorm attityd den lilla tjejen men samtidigt så underbart skön och tuff.
Nu för tiden när jag lämnar henne på dagis, är det inte en tillstymmelse till gråt. Hon sitter och konverserar glatt i bilen att hon ska leka med bästa polarna Gaby och Cloe.
När vi kommer in på dagis står det två tjejer och väntar glatt på Alma. Därefter drar den tuffa tjejtrion iväg på dagens äventyr.
Så här skulle jag vilja att det var i hela Almas liv, tryggt, glatt, enormt omtyckt och bara lek och bus.
Jag vill inte alls att Alma ska bli sårad av bästa tjejkompisens val av ny lekkompis.
Jag vill inte att någon ska säga ett elakt ord till min lilla tjej.
Jag vill inte att Alma ska vara ledsen över någon pojkspoling som hon är olyckligt kär i.
Jag vill inte att Alma ska tycka att hon är tjock och måste banta.
Och framför allt, jag vill inte att Alma ska tycka att hon har den töntigaste mamman i världen.
Jag inser ju dock att just precis detta är vad delar av hennes liv kommer att bestå av. Jag vet att det är helt naturligt och att alla går igenom det. Men jag inser också att det gäller att njuta av sina små liv nu!
Snart har vi två tonåringar här hemma, som kommer att slå i dörrarna och skrika att mamma (och pappa...) är dummast i hela världen.
Får man flytta då?
Almas favorittröja just nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar