Även om jag nu känner mig som en i gänget bland engelska kvinnor, så är det ändå vissa grejer (läs engelska män) som jag inte alls kan identifiera mig med.
Den här kvällen hade vi planerat sen en tid tillbaka. Största anledningen till att ses (förutom att dricka vin och äta god mat), var för att fira Sonja som just har fyllt år.
Dock är det som alltid när vi (läs mammor) ska ut. Vi kan tidigast träffas klockan åtta, för att alla ska hinna laga mat åt barnen, bada barnen, läsa saga för barnen och se till att dem somnar innan vi åker.
För mig är det precis tvärtom med en sån här kväll; är det inte just det man vill slippa?
Under middagen råkar jag säga att KJ ska skjutsa barnen till skolan imorgon. Alla tittar på mig med stora ögon och säger:
- You have the most perfect husband in the world, my husband should never do that!
Det var flera gånger under gårdagens konversation som jag inte höll med i vad som sas (läs vad männen/papporna gör i hemmet). Enda kommentaren jag då fick var:
-But Anna, you have KJ...
Nog för att KJ (i mina ögon) är den perfekta mannen, annars skulle jag inte vara gift med honom :-).
Men han är ingen gud, ingen superman, ingen som kan ta ner hela himlen åt mig.
Han är helt enkelt en vanlig, stabil, trygg svensk man, och det är väl just det; han är svensk!
Pappas flicka, med otroligt mycket skin på näsan!
(Väskan fick hon av Julia och Mattan i födelsedagspresent, väldigt uppskattad!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar