Saltön

Efter nästan fyra timmars hårt slitande arbete i köket, tar Alma och jag en välbehövlig paus och kollar på sista delen av Saltön.
Underbar serie.

Party time!

Just nu avlöser festligheterna varandra.
Det känns som att det inte finns någon hejd på, hur mycket roligt man kan planera in i almanackan.

Lördagens bal på Haresfoot, var riktigt lyckad.
Både arrangörerna (föräldrar) och gästerna (föräldrarna och personalen), var mycket nöjda med kvällens utspel. Även om vi, när lamporna tändes och det var dags att gå hem vid ett, gärna hade dansat någon timme till på dansgolvet.


Vi känner oss som ett riktigt rutinerat festfolk nuförtiden.
Smokingen hänger i garderoben, smokingskjortan behöver bara strykas och flugan letas fram bland accessoarerna.
Själv har jag aldrig ägt så många klänningar som nu (detta hindrar mig dock inte att ständigt känna att jag behöver en till).

På fredag är det dags för nästa festlighet, då Kerstin och Anders (farmor och farfar) anländer med dunder och brak.
Som jag har förstått det, har förberedelserna varit igång sen länge i Hjulsbro. Extra väska är incheckad med Ryan Air och önskelista från England är överskickad (med mest bidrag från Anna).

Här har vi också börjat förbereda oss inför besöket och påsken.
På min to do lista, kan jag räkna till inte mindre än 10 saker, som ska genomföras innan besöket anländer.
Igår kväll började vi (jag) med köttbullarna, till Eriks och Almas stora belåtenhet. 1,5 kilo ekologiska köttbullar ligger nu i frysen och väntar på att få ätas upp.


Några, eller ganska många, åts dock redan igår upp av köttbullsfantasterna.

Festligheter

De senaste dagarnas frånvaro, har inte berott på att jag fastnat i solstolen.
Istället har de senaste dagarna fokuserat på kvällens Silver Anniversary ball.
Haresfoot School firar 25 år, delar av firandet består av denna bal som samtliga föräldar är inbjudna till (till en kostnad).

Det är alltid trevligt med fest, men just en bal tillför så mycket funderingar till vad man ska ha på sig.
En bal i Sverige, innebär garanterat att du måste bära en balklänning. En bal i UK, innebär att du mer eller mindre kan komma som du vill, bara du är festklädd. Dock vill man ju gärna smälta in med resten av gästerna som är där.
På dagens inbjudan framgår dress som dresscode (för damer).
För drygt ett år sen, var vi inbjudna till en bal i London. Där var klädvalen väldigt varierande (för damer). En del kom i riktiga balklänningar, andra i lite mer finare festklänningar som inte var hellånga (jag) och en del kom i byxor.

Jag har varit ganska lugn i mitt klädval inför kvällens bal. Även om jag fick ett inslag av panik i torsdags morse, då morgonens samtal på skolgården var klädvalet inför lördagens tillställning.
Åtskilliga timmar ägnades därför i affärerna i St Albans, för att hitta en klänning. Väl hemma med två alternativ (med tanken att en skulle lämnas tillbaka), kom hela familjen fram till, att den klänningen jag redan hade hemma, var den som skulle bäras.
Gårdagen ägnades därför åt ännu en tur till St Albans, för att lämna tillbaka de båda inköpen.

På tal om fest, hade vi igår en egen liten fest med Erik och Alma.

Soligt

Gästerna har åkt hem, Erik och Alma är på skola/dagis och KJ står vid bagagebandet på Heathrow.
Själv njuter jag av sol, stol, nyaste numret av Mama och en kopp kaffe.

Väderleksrapporten säger regn och 12 grader. Vår baksida säger sol och 15 grader.

Finbesök

I torsdagskväll ramlade dessa trevliga människor in på besök.
Mormor och morfar hade även med sig äldsta kusinen Emelie i bagaget. Erik och Alma är helnöjda med packningen. Eller som morfar själv sa när barnen snabbt försvann iväg och lekte:
- Ojdå, nu hade man visst en barnvakt med sig också, smidigt.

Som vanligt när de nämnda personerna är här på besök, väljer England att visa sig från sin regnigaste sida. Det hindrar oss dock inte, att njuta av den engelska kulturen.
Gårdagens besök på Costa slutade med en sockerpsykos för de två yngsta tjejerna som var med.



Chocolate cup cake och linzer busquit svaldes ned med en hot chocolate toppad med cream och marsmallows (Alma föredrog vatten).

Dum, dummare

Efter 2 år i UK, förvånas jag inte längre av engelsmännens beteenden.

Shorts tillsammans med ett par UGGs i januari.
Flip-flops till jeansen i början av mars, går numera obemärkt förbi mina ögon.
Fortfarande tar jag dock illa vid mig, när jag ser hur illa många barn behandlas av sina föräldrar. Det är ingen synbar aga som pågår (som vi mer än en gång upplevde i Frankrike). Däremot kan många barn vara väldigt ovårdade, föräldrarna skriker och gapar till barnen som om de inte hade några öron alls (vilket i och för sig även kan kännas igen hos mig).
Föräldrar och barn så feta att de knappt kan röra sig, sitter på Mc Donald´s och trycker i sig hamburgare efter hamburgare.

Gårdagens upplevelse i Watford, toppar nog dock min lista på vad jag hitintills har sett.
Ung kvinna, som uppenbarligen hade utnämnt sin polare till frisör, vandrar oberörd omkring i affärerna med permanentspolar i håret. I väntan på att permanentvätskan ska göra sitt.

Jag tänker ofta på vad en mycket nära familjemedlem sa till oss när vi flyttade hit:
- Engelsmännen är dumma. Jag överdriver inte, dem är verkligen korkade.

Jag kanske inte riktigt skulle tolka det så svart eller vitt. Men visst märker man, att landet består av en mängd olika typer av människor.


Igår kom jag hem med denna burk i matpåsen.
Den kondenserade mjölken består av (förutom mjölk) 31% tillsatt socker.
Det går även att läsa på burken "Good to know, condensed milk is made with fresh milk, making it a good source of calcium."

Jag kanske ändå får ge Jakob rätt.

Photography

För ett par veckor sen fick vi med en lapp hem från skolan, om att det var dags för årets skolfotografering. Två tisdagar (förra och dagens) skulle vi skriva in i almanackan, för att komma ihåg att barnen skulle komma hela och rena till skolan.

Förra tisdagen hade uppenbarligen varit en katastrof. Många av barnen hade kommit med fläckar på sina uniformer, knappar saknades i blazern och håret var inte alls kammat och uppsatt (på tjejer) som det hade meddelats att det skulle vara.

För att inte samma incident skulle utspelas idag igen, meddelade Mrs Jaspal (rektorn) högt och tydligt under gårdagens morgonsamling, att hon skulle själv stå och inspektera varje elev innan denne släpptes in på skolan.

I morse påminde min son mig väldigt tydligt;
- Mamma, Mrs Jaspal sa polished shoes.


Klockan åtta på morgonen stod jag därför och putsade skorna till min 5-årige son (kände inte riktigt för att be KJ att utföra det jobbet).

Just nu...

... hemma hos oss.
Strålande sol, 12 grader i skuggan.



Vad gör ni?

Weekend

I fredags och lördags hade vi besök från Wales, KJs kollega Steve, hans fru Sara och deras lilla Megan (3 månader).
Fredagseftermiddagen ägnade vi tjejer åt god lunch och shopping i Berkhamsted. KJ och Steve spenderade sina timmar på kontoret, pratandes pensionsavtal.


Alma fullkomligt strålade under kvällen, då hon fick ta hand om Megan.
Hon kände sig som en riktigt stor tjej.

Erik spenderade fredagskvällen och natten hos Jack. Sleepover stod på schemat, vilket var premiär för dem båda.
Sonja hämtade upp grabbarna från skolan, tog dem till deras tennislektion och därefter hem, och bjöd på hemgjord fish and chips. Grabbarna hade avslutat kvällen i TV soffan, tittandes på fotboll med pappa Rick.
En äkta brittisk fredagskväll (även om Sonja är från Montenegro).

Lördagskvällen var vi desto tröttare, både Erik och jag somnade i soffan innan klockan hade slagit 21.30.
Vi hade dock innan det, spanat in och sjungit till den svenska schlagern.
Eriks favorit var Erik Saade och låten Manboy. Själv höll jag på vinnaren.

I år har vi bara lyckats pricka in att, förutom lördagens final, titta på en delfinal.
Fick en riktigt cool reaktion från Erik, när Lillbabs entrade scenen.
Obs! det är inget bildmontage och KJ hade inte slängt ur sig någon kommentar om artisten.

Mother´s day

Idag firar vi Mother´s day.
Det har varit/är en rejäl hysteri kring denna dag. Affärerna är fulla av erbjudanden och onödigt dyra saker, som man bara måste köpa till sin mother.
Garanterat är dagens kundstock hos Tesco, killar i åldern 20-30 år, som febrilt letar blommor och choklad.

Löjligt tycker jag. Samtidigt lite kul när jag själv blir uppvaktad.


Jag är mycket nöjd med presenterna Erik och Alma gav mig.
Klänning och halsband från White Stuff, en av mina favoritaffärer.
(Anna, fatta att jag bara måste ha ett par vita converse till det här!)


Erik hade pysslat och gjort jätte fina saker i skolan. Den lilla korgen innehöll många goda chokladpraliner.


Erik och Alma fick dagen till ära smaka pralinerna innan frukost, endast iförd sin pyjamasoutfit.

Nu längtar jag till maj och nästa morsdag.
Ytterligare en fördel med att bo utomlands.

Och där...

...kom han.
Rustad för svärfars besök nästa vecka.

Just nu...

I väntan på KJ.

Parents evening

I förra veckan hade vi utvecklingssamtal, parents evening, med Eriks fröken Mrs Harris.

Mrs Harris berättade en väldigt rolig historia för oss.
Samma dag som vi skulle komma hade de bakat muffins i klassen. När muffinsarna var klara och det bara var dekoreringen kvar att göra (vilket var små figurer med något Disneymotiv), hade Mrs Harris gått iväg en stund. När hon senare kom tillbaka, upptäcker hon att någon eller några har ätit av dekorationen.

Mrs Harris hade tittat strängt på barnen och frågat vem eller vilka det var.
Hon såg med en gång att Grace var en av de skydliga, men hon ville att Grace/dem skulle berätta det själva. Ingen utav barnen ville dock erkänna, vilket fick Mrs Harris att säga; "jag har ju sagt att jag vill att ni alltid talar sanning, sanningen är alltid det bästa. Så den eller dem som erkänner att de har gjort det här, kommer jag ge en guldstjärna".

Erik hade omgående räckt upp handen, och sagt att han var en av de skyldiga. Mrs Harris berömde Erik, sa att det var bra av honom att säga sanningen och gav honom en guldstjärna.
Mrs Harris fortsatte att fråga om det var någon mer som hade ätit av dekorationen (hon kunde ju fortfarande se att Grace var skyldig). Det var tystnad i klassen tills Erik viskar "Come on Grace, tell her", vilket fick Grace att till slut erkänna.

När Mrs Harris skrattande berättade det här för KJ och mig, tyckte jag inte riktigt att det stämde in på Erik (jag sa dock inget till henne).
Absolut att Erik kan göra busigheter. Men han är inte ett dugg intresserad av att äta kakor, framförallt inte sån här maxisockrad kakdekoration.

När Erik senare satt med mig i bilen, frågade jag honom lite om dagen och om det var något särskilt som hade hänt. Jag ville inte ordagrant berätta vad Mrs Harris hade sagt till oss, jag ville att berättelsen skulle komma från honom själv.
Efter lite fiskande från min sida, säger han till slut;
- Mamma, jag åt inte av kakdekorationen. Men när Mrs Harris sa att den som erkände skulle få en stjärna så sa jag att det var jag. För jag ville ha stjärnan!

Jag fick dock lova honom dyrt och heligt, att inte berätta det här för Mrs Harris. Det var ju en secret...


Eriks stars, som han hittills har samlat in sen han började Reception i september.



Erik i sitt klassrum, tillsammans med världens bästa Mrs Harris.
Mrs Harris hälsar för övrigt till farfar Anders, att du är välkommen när som helst att besöka dem i klassrummet!


Här hänger klassen av sig sina ytterkläder.


Datahörnan.

För övrigt hade Mrs Harris bara gott att säga om vår son. Enligt henne är han en riktig mönsterelev, vilket värmer gott i föräldrarnas hjärtan.
Det enda negativa hon hade att säga om honom, var att han inte vill lära henne någon svenska. Hon har själv ett barnbarn i Eriks ålder, som bor i Sverige. Vilket gör att hon ibland försöker få Erik att lära henne vad saker och ting heter. Han totalvägrar dock att avslöja det för henne. Flinar bara och säger att han inte tänker säga något, för han bor faktiskt i England.

Springtime!

Även om vi inte kan stoltsera (?) med den kyla och snö som har täckt Sverige de senaste månaderna, är även vi i stort behov av vår, sol och värme nu.
Den senaste veckan har visat sig från sin bästa sida, även om det fortfarande är minst ett par grader för kallt.
Vi insåg dock, efter gårdagens lilla utflykt i trädgården, att nu är våren här.



Favoritaktiviteten i trädgården.
Erik klättrar.
Alma leker café med stenarna.


Alma är på Erikjakt.


På promenad i vår äppellund.
Det är dock inte äppelträd i lunden, men jag gillar namnet.
Faktum är att vi inte riktigt vet vad det är för slags träd som växer här. Vi har fått många gissningar och förslag från vänner på besök. Den gissningen som tilltalar mig mest, är valnötsträd.


Kombinerad klättring och blomskådning.


Trädgården är full av härliga snödroppar.


Några blommor fick följa med oss in.

O2 Arena

Gårdagskvällens utflykt till O2 arena i London och konsterten med Dave Matthews Band, var en riktigt lyckad kväll.
Varken KJ eller jag kunde stoltsera med vår kunskap om bandet som uppträdde.
Helt ärligt hade vi aldrig hört talas om dem tidigare. Men när erbjudandet kom om fria biljetter, en helkväll på O2 och umgänge med helt underbara engelsmän, kände vi att vi gärna breddade vår kunskap inom musiken.


Ännu en upplevelse att bocka av från vill-göra-listan (inte just själva konserten, men att ha varit på O2).


Vi hade en egen loge med bar och mat inkluderad.
Det var kanske inte den bästa konsertkänslan, som infann sig när vi satt här uppe. Men ack så lyxigt och skönt, att både ha egna värdar som fyller på ens glas samtidigt som maten flödar in på bordet.
Det var en imponerande buffé från det engelska köket. Vi slutar aldrig att förvånas över hur god mat de faktiskt kan göra.


Bilden visar på vilka typer av människor som frotterade sig i logen.


Här står en av de skyldiga.


Konserten var riktigt bra. Det var nästan ett fullsatt O2.
Det är ju dock svårt att få till den rätta känslan, när man inte kan någonting om de som uppträder. Lite pliktskyldigt hade vi några timmar innan avresa, laddat några låtar på Spotify och lyssnat av.

Gordon däremot, som är den skyldige till hela arrangemanget, är ett inbitet fan av detta amerikanska band. Han var nog dock den ende i sällskapet, som njöt mer av konserten än allt det andra runt omkring.

På hemmaplan hade vi världens bästa Camilla, som styrde upp kvällen med alla fyra barnen (Erik, Alma, Grace och Joseph). De hade haft en toppenkväll, inte saknat sina föräldrar det minsta. Precis som det ska vara.
Vi önskar dock, att vi även hade kontrakterat henne för dagen efter.

Ledigt

Alma, som fortfarande är något febrig och förkyld, fick idag vara hemma med både mamma och pappa.
KJ hade lyxigt nog unnat sig (oss) en semesterdag, utan något alls inplanerat.
Jag själv fick också tillgodose mig lite ledighet, då KJ skjutsade Erik till skolan.

Vid nio var jag ändå utanför dörren, då jag hade lovat Sonja att hänga med henne på hennes löprunda (jag hade dock glömt bort att jag kvällen innan skulle på restaurang med ett gäng andra mammor).
4,5 miles (drygt 7km) sprangs på 45 minuter.
Grymt imponerad av mig själv!
Fick nog fullt med energi av solens strålar, den klarblåa himlen, den friska luften och de otroligt fina små byarna vi sprang igenom.

Till lunch unnade vi oss en skön restauranglunch.
En väldigt udda men mysig känsla att bara ha med sig Alma.
Helt plötsligt kändes det som att vi var tillbaka fem år i tiden med barnvagn i Vasastan, dock med några skillnader. Denna gång var det en tjej på 2,5 år i vagnen, och vi var i ett shoppingmall i Watford.


Lunchens höjdpunkt.


Inne i GAP butiken blev Alma helt förskräckt av denna kille.
- Mamma, han är läckig.

För att inte KJ ska tycka att jag aldrig skriver om hans prestationer, ska det tilläggas att han sprang motsvarande sträcka som jag sprang, på löpbandet. Ikväll spelar han fotboll och imorgon står tennis på dagordningen.

Pink Cup Cakes

Charity Week fortsätter på Eriks skola.
Children in Need är det som Haresfoot samlar in pengar till idag.
Udda strumpor skulle bäras (fråga mig inte varför, jag gör bara som jag blir tillsagd) samt 50 pence skulle medtagas i fickan och skänkas till fonden.


Erik valde strumporna med stor omsorg.

Alma har varit hemma med mig idag, då hon är febrig med rinnande näsa och ögon. Eller som engelsmännen skulle säga; she has a high temperature and is full of cold.
Stora delar av dagen har ägnats åt att baka inför Eriks bring cakes to school imorgon (Alma valde väldigt lägligt att vara sjuk just idag).


Det är svårt att hålla en snorig liten tjej borta från bakandet, då det är det bästa hon vet. Hon tilläts dock att slicka chokladsmeten av skeden.


Cup Cakes for sale.
Erik och hans klass samlar in pengar till Bröstcancerfonden (Rosa Bandet). Vi tyckte att det var fint och passande att dekorera med rosa färger.

Charity Week

Engelsmännen älskar allt som har med välgörenhet att göra.
Jag själv har absolut inget emot det, tvärtom, jag är gärna delaktig i pengainsamlingar till välgörande ändamål. Om det vore just bara det.

I engelsmännens värld kan man inte "bara" skänka pengar.
Något måste åstadkommas, som i sin tur genererar pengar.
Tanken är väldigt god, men ibland känns det som att de går över broar efter vatten.

Denna vecka är det Charity Week på Haresfoot.
Alla klasser har fått varsitt behövande ändamål att samla in pengar till. Eriks klass har tilldelats Bröstcancer (Rosa Bandet).
På torsdag ska alla i klassen ha med sig runt dussinet hembakta Cup Cakes, som ska säljas till övriga elever på skolan.
Alla elever (inklusive Eriks klass), ska därför ha med sig 20 pence var, som de kan köpa bakverk för.
Dagen efter är det en ny försäljning av ytterligare en klass, vilket innebär att ytterligare 20 pence ska med till skolan.


Igår besökte jag, Erik och Alma Waitrose för att handla ingredienser till Eriks Cup Cakes. Det mesta har vi hemma, men vi köpte frosting (ingen Cup Cake utan detta på toppen) samt strössel och silverkulor att dekorera med.
Detta kostade totalt 5.50 pund, vilket man lätt kan räkna ut inte täcker den inkomst som 12 Cup Cakes x 20 pence generar.

Strax efter katastrofen i Haiti hade Haresfoot en liknande tillställning. Denna gång skulle vi dock skänka begagnade leksaker, dvd:er, böcker, hygienartiklar (oanvända) etc.
Att sälja de förstnämnda har jag full förståelse för. Men att folk ska gå och köpa shampoflaskor och tvålar hos Waitrose, för att de sen ska säljas till halva priset under skolans insamling, har jag än en gång svårt att se poängen med.

När jag framför detta till andra på skolan har de ingen förståelse till mitt argument.
Det är väl jätte bra att vi samlar in pengar till välgörande ändamål?
Absolut men vem är den största vinnaren; Waitrose eller Hjälporganisationen?

Pubhäng

Förutom våra vänner här i England, så är nog puben och det härliga pubhänget det som vi kommer att sakna allra mest när vi flyttar härifrån.
Lördagseftermiddagen är ett ypperligt exempel på det sköna liv man kan ha här.

Både Erik och Alma var bjudna på kalas, dock inte samma.
Alma skulle infinna sig hemma hos Claudia klockan elva. Erik skulle infinna sig på Kids Zone i Berkhamsted klockan tolv.
Grace och Joseph var bjudna på samma kalas, vilket passade oss vuxna alldeles utmärkt.
KJ och Gordon tog med sig småttingarna hem till Claudia. Sharon och jag drog en stund senare, iväg med de stora kidsen till partyt i Berkhamsted.

Det visade sig att damerna i sällskapet drog vinstlotten.
Vi lämnade Erik och Grace på kalaset, parkerade bilen på stan, strosade runt i alla de trevliga butiker som man inte går in i med barn, shoppade till och med lite grann och avslutade med ett glas rött på Café Rouge (engelsmännen älskar franska namn på sina ställen).
KJ och Gordon hade blivit underhållna av en funny man i två timmar. Alma hade inte tyckt det var speciellt roligt, ville mest sitta i pappas knä.
De hade dock blivit serverade en rejäl whiskey av Nick (födelsedagsbarnets pappa), vilket gjorde att deras omdöme av kalaset blev "okej".

Familjerna sammanstrålade på The Old Mill i Berkhamsted.


Puben är framröstad (av tidningen Observer food monthly) som "one of the best places to drink in southern England".
Vi kan bara instämma.


Barnen roade sig glatt med både saker som puben hade att erbjuda, och lite medplock hemifrån.


Vi föräldrar tyckte inte det var särskilt jobbigt att ha med sig barnen på puben.

När vi berättar för engelsmännen hur det är i Sverige; att många av restaurangerna och barerna inte ens tillåter barn, sätter upp skyltar med överkryssade barnvagnar och servitörer som suckar när man ber om lite enklare mat till barnen, vet dem inte om de ska garva eller tycka synd om oss.
Helt oförståeligt i deras värld.
Skulle en restaurang eller pub (undantag finns säkert) göra något liknande här, skulle ställets existens bli väldigt kortvarig.

Något att ta efter för oss svenskar?.