Aktivt

Att jag själv inte kommer att räknas till den skaran föräldrar som när barnen är vuxna, besviket konstaterar att de inte spenderade mer tid med sina barn när de var små, har jag förstått ganska länge.
Dock finns det en gräns även i min tillvaro, i hur många timmar och hur mycket energi man orkar lägga ner på sina kids.
Helgens aktiviteter kvalade nog in i kategorin "så här mycket energi kan ditt barn/dina barn max suga ut av dig".

Lördagen började vid halv nio, då Erik, Alma och jag satte oss i bilen och körde till fotbollen.
Alma och jag i gummistövlar och regnjackor. Erik i fotbollskläder, men med en regnjacka som lite skydd mot det duggregn som föll ner.

Att låta sonen ha fotbollsträning klockan nio varje lördagmorgon, är bara det en uppoffring i min värld (jag gör det enbart för att jag hör min egen mammas ord ringandes i öronen "man ska göra allt för sina barn").
Belöningen kommer dock ganska snabbt, då man ser hur otroligt kul Erik har det. Han gillar verkligen fotboll och går in med full energi i spelet.
Efter sommarens uppehåll, har han nu fått kliva upp ett steg i gruppen och spelar nu ett litet mer avancerat spel än tidigare.

Efter en timme på plan och en Erik helt täckt i gräs (vaktmästaren hade uppenbarligen tyckt att det var ett bra tillfälle att klippa gräset dagen innan), satte vi oss i bilen och åkte hem.
Väl hemma blev det klädombyte (till Almas stora förtjusning) och en snabb och tidig lunch, innan det bar av till helgens första kalas.

Eriks klasskompis Evan, hade sitt 5 årskalas på Snow Centret i Hemel.



Erik var färdig först med påklädningen, han visste exakt i vilken ordning allt skulle kläs på. Rutinerat barn.
Många föräldrar var det som pustade och stånkade, när de försökte trä på sina barn alla kläder som skulle på. Det var riktigt kul att glatt få kvittra, så här har vi det hela vintern i Sverige. Varje morgon. Varje gång barnet ska gå ut. Alla barnen.


Sharon tog orutinerat på Grace vantarna efter att hon hade tagit på henne jackan. Jag påpekade lite fint att det vore bättre om hon tog på vantarna först, innan jackan, för att undvika en panikskrikande Grace (ovan med snö) med iskalla handleder.



I en timme (en del barn gav upp innan dess) fick sen barnen leka i snövärlden.
Erik, i gul hjälm, fullkomligt älskade det. Han sprang uppför backen för att hinna med så många åk som möjligt.


Alma och jag fick tillsammans med de andra föräldrarna och syskonen, husera i baren i väntan på att barnen skulle åka färdigt.
Det gick dock ingen nöd på oss. Alma åt friskt sitt medhavda godis (hon konstaterade redan vid fredagens hemgång från skolan, att imorgon är det lördag Erik och då får vi godis), och själv avnjöt jag ett glas vin med de andra föräldrarna.


Efter snöaktiviteten var det dags för lunch och tårta med födelsedagsbarnet.
Samtliga barn åt med god aptit. Erik var även snäll och delade med sig till Alma, som numer är i en ganska svår ålder att ha med på kalas. Hon är nu så medveten om allting, och det blir lite tråkigt för henne att inte få vara med.

Två och en halv timme efter ankomst till kalaset, bar det av till leksaksaffären i Berkhamsted.
Jag hade lovat Erik att han skulle få köpa en samlingsbok till sina go go´s (små plastfigurer som enligt mig är fullkomligt rubbish, men som barnen är helt besatta av). (Igen, mammas ord ringandes i öronen).

Väl hemma hade dagen börjat att övergå till tidig kväll.
Dushning, TV-tittande, middag, saga och sömn. För alla av oss.

Söndagen började även den i ett tidigt tecken (för att vara i vår familj).
Klockan tio var Erik, Alma och jag, återigen klädda för kalas och stod utanför Grace´s dörr för att hämta upp henne.
Denna gång var det Finlay´s tur att bjuda in till sitt 6-års kalas.

Kalaset hölls på ett kidzone i Aylesbury.

Det finns inte mycket positivt jag har att säga om sådana här ställen.
De flesta föräldrar talar om hur underbart det är att åka hit på söndagförmiddagar. Låta barnen få leka av sig i ett par timmar, medan man själv får en avslappnad stund för att läsa tidningen och dricka kaffe. Efteråt blir det ännu bättre, då barnen är jätte trötta och somnar tidigt på kvällen.

För mig är det precis tvärtom.
Jag skulle aldrig kunna hitta lugnet i en sån här miljö. Hysteriska svettiga ungar som skriker åt alla håll. Illaluktande luft som blir sämre och sämre för varje minut. Bara otäck mat som erbjuds till hutlösa priser. Enbart saft till barnen att dricka vid vätskepaus, vilket gör att de blir ännu vildare och ännu törstigare. Har man riktig otur är det även ett barn som kräks i bollhavet.




Jag måste ju dock medge att barnen har det ganska kul.
Denna gång kunde även Alma vara med och leka (även om hon inte stod på gästlistan). Dock är hon nog lite mer lik sin mamma än vad jag trodde. Hon var inte jätte pigg på att ta sig runt och leka själv med de andra barnen. Helst skulle mamma vara med hela tiden.

Efter att ha vikt mig dubbelvikt i den kuddvadderade lekställningen, fått oräkneliga barnfötter sparkade i ansiktet, trampat med onda fötter i bollhavet och ett misslyckat rutchkanaåk, gav jag upp och lejde ut Alma till Grace. Som gladeligen tog hand om henne.


Även detta kalas slutade i ett litet partyrum fyllt av hungriga, svettiga barn serverandes engelsk kvalitetsmat för barn.

Fyra timmar senare var vi återigen hemma. Två och en halv timmes kalas, en och en halv timmes bilkörning av snäll förälder.
När Sharon senare ringde för att tacka för att jag hade tagit med mig Grace, blev mitt svar:
- I would lie to you if I say I had a great time.


Kvällen och helgen avslutades med bad.
Badet blev dock kortvarigt, då Alma kissade i vattnet.

Om ni undrar vart KJ höll hus.
Han var i Stockholms skärgård och njöt av natur, god mat, mycket dryck, trevliga bastukvällar och sköna nätter utan nappletande och mardrömmar.

Livet är bra orättvist ibland. För honom.

(När jag nu har skrivit klart detta inlägg, dimper en ny partyinbjudan ner i mailboxen. Intresserad? Någon?)