Otäcking

Häromdagen var jag ute i garaget och röjde. När jag lyfte på några av våra flyttkartonger (nej, vi har inte flyttat, kartongerna har bara inte rört på sig sen dem kom hit i juni 2009), skrek jag högt av skräck.


Denna lilla rackare hade kommit in och låg och gottade sig längst ner under lasset av kartongerna.
Jag är ingen stor djurälskare i vanliga fall, men det här var bara så äckligt.
Jag vågade inte ens försöka släppa ut den själv. Jag stängde istället garageporten, och tänkte att min tuffe son får ta hand om det istället.


Väl hemma från skolan, blev Erik helt till sig. Oj vad kul i hans värld, att få se och försöka hjälpa en sån här stor (ja, den var det) groda ut i friheten.
Han försökte med alla medel för att tillfångata den.


Tillslut lyckades det och grodan hamnade i hans nät. Stolt.



Väl ute i det fria var nog grodan minst lika glad som jag, att han inte bodde i vårt garage längre.

Bara att jag stod så nära och fotograferade den lilla otäckingen, gör mig stolt (tur att det finns zoom).
Alma befann sig någonstans mittemellan. Inte så skräckslagen som sin mamma, men heller inte så modig som sin storebror.