Veckan som varit...

Nu har våren äntligen kommit till Berko!
Även om vi fortfarande har en hel del snö kvar i vår trädgård så kvittrar fåglarna, solen skiner och dagarna blir nu bara varmare och längre.
När det har varit så här dåligt väder som vi har haft det, så uppskattar man verkligen det vardagliga. Bara att få skjutsa Erik till skolan och till fotbollen och att få åka till mataffären och handla känns helt plötsligt fantastiskt roligt och nästan lite pirrigt! :-)

De senaste dagarna har jag även fått bekanta mig med den engelska sjukvården. Vilket jag visserligen delvis hade upplevt tidigare, då framförallt Erik har åkt på lite mindre allvarliga sjukdomar.
Den här gången fick jag dock äran att även besöka det riktiga sjukhuset som ligger i Hemel Heampsted (där KJ jobbar), ca 1 mil härifrån.
Som barn hade jag en blodsjukdom som heter ITP. Vilket med en enkel förklaring innebär att min kropp äter upp nästan alla trombocyter, trombocyterna gör att blodet koagulerar sig. När man har en väldigt låg nivå uppstår det lätt blödningar, vilket kan vara mer eller mindre livsfarligt om det är ett inre organ som brister.
Senaste gången jag hade den var jag 15 år så det var ju ett tag sen... Jag har inga som helst trevliga minnen från denna sjukdomstid, så det var med stor förskräckelse som jag i måndags morse upptäckte blodutgjutelser på delar av kroppen. Jag förstod med en gång att min trombocytnivå inte var okej.
Precis som i Sverige tar man här först kontakt med sin läkarmottagning som man tillhör. Därefter skickar de en remiss (om det behövs) till sjukhuset.
Mitt värde var extremt lågt och jag fick därför en tid hos hematologen på sjukhuset. I onsdags var vi där, mina föräldrar flög på några timmar in från Sverige för att hjälpa till med barnen, jag hade mer eller mindre ställt in mig på att få stanna på sjukhuset. Resultatet var fortfarande lika lågt men samtidigt hade det inte blivit sämre. Då jag heller inte har några blödningar fick jag därför åka hem med restriktionerna att vid en eventuell blödning eller en elakartad huvudvärk snabbt ta mig in till sjukhuset.

Det som i mitt fall troligtvis har utlöst det hela är magsjukan vi hade för ett par veckor sen, plus att vi alla blev förkylda efter det. Det läkarna tror är att ett riktigt aggressivt virus har slagit ut mitt immunförsvar och därmed har denna sjukdom kommit tillbaka.

En fördel med att bo i ett land med betydligt fler invånare är att här blir ju därmed sjukdomarna mer vanliga. I Sverige är denna sjukdom så ovanlig att nästan ingen känner till den. På 100 000 barn är det 5 som drabbas (tack för det!) och en allmänläkare på en vårdcentral måste arbeta två arbetsliv innan han får ett sånt här fall.
Här däremot kände både min allmänläkare till det samt att specialisten på sjukhuset var väl insatt och kunde därmed lugna mig.

Förutom att jag känner mig ganska trött känns det nästan som vanligt.
Visar det sig att mitt blodvärde inte har stigit nästa vecka när jag träffar läkaren, börjar de eventuellt medicinera mig med cortison. Vilket jag helst undviker, så jag hoppas att det har vänt av sig själv.
Jag har inga restriktioner på vad jag får göra, mer än att vila och att försöka undvika att ramla och slå mig. Så ikväll, efter min numera dagliga eftermiddagslur, ska vi alla gå och sätta oss på en trevlig restaurang och avnjuta en god middag. Därefter tänkte vi avsluta dagen med kvällens avsnitt av På spåret och sen ladda inför morgondagens schlager!