Snälla mammor!

Den dagen vi flyttar till Sverige ska Erik och Alma bara få leka med de barn som bor på samma gata som oss, möjligen att jag kan sträcka mig till i samma kvarter som oss.
Skulle man räkna ut de engelska mammornas bensinförbrukning i hur mycket det går åt till att skjutsa runt på sina barn, skulle siffran vara skrämmande.
I måndags åkte jag och Alma och hämtade Erik på skolan och skjutsade honom (med bil) direkt till fotbollsträningen.
Igår följde David med oss hem från skolan. Han bor på andra sidan Berkhamsted, hans mamma kom och hämtade honom (med bil) ett par timmar senare.
Idag var det Toby som följde med oss hem. Enligt hans mamma vägrar han att låta någon annan än mamma hämta honom (jag är dock övertygad om att det skulle fungera jätte bra med mig). Vilket gjorde att hon mötte oss på skolan, skjutsade honom hem till oss och åkte därefter ner på stan och gjorde ärenden. Någon timme senare kom hon tillbaka och hämtade honom (med bil).

Tyvärr formas samhället så här, då skolsystemet ser ut som det gör. I Englands fall, tror jag inte att det rör sig så mycket om att det är otryggt att släppa ut barnen själva (i alla fall inte där vi bor). Utan mer att föräldrarna väljer barnens skola (i den privata världen) utefter vilket rykte den har. Vilket gör att barnen/eleverna kan bo på upp till ett par mils avstånd.

Jag kan bara se en fördel i det; nu när vi ska flytta behöver inte Erik lämna sina kompisar, de bor ändå inte i vårt område.




Då David var här för första gången, ville Erik bjuda honom på en glass. Som alltid då Erik har kompisar här, hängde Alma med på ett hörn och hade lika roligt...
David hade jätte mycket sett fram emot att få följa med Eriks mamma hem och leka hemma hos Erik :-). Senaste veckan hade han räknat nätterna tills det var dags.
Alma tyckte uppenbarligen också väldigt mycket om honom, då hon efter ett par timmars lek kallade honom för Bääbi. Vilket faktiskt inte är så långt ifrån det engelska uttalet av David...
(Även när hon tittar på det här kortet säger hon E-i och Bääbi)


Innan Erik åkte till skolan i morse upptäckte han ett litet kryp på köksgolvet.
- Mamma, kom och titta här.
- Ja, jag kommer.
- Nej, kom nu, du måste skynda dig, den lever, det är något som kryper.
- Oj titta! En liten bagge.
Efter att Erik hade tagit papper och dödat den säger han:
- Jag tyckte det såg ut som skit!
(Härligt ordförråd!)

Idag har vi haft riktigt depparväder (grått och lite småkallt), vilket jag pratade med Alma om när jag tog på henne kläderna i morse. Direkt hör man från Eriks rum:
- Vad sa du för nått mamma?
- Att det är depparväder ute.
- Vad menar du med det?
- Ja, man kan säga så när det är sånt här väder ute. Grått och kallt och ingen sol. Då känns inte dagen lika rolig som när det är strålande sol ute.

När vi någon timme senare stod påklädda och just skulle gå ut genom ytterdörren, tittar Erik på mig och säger:
- Vad hette nu vädret igen?

Vad passar då bättre än att stanna inomhus och ha en riktig bakdag en dag som denna?!


Alma och jag hade det urmysigt och bakade i fyra hela timmar. Med avbrott för lunch och lite discodans (vi hade radion på hög volym)!
Resultatet blev Kärleksmums (jätte gott recept från mamma/mormor), Dubbelt så Goda, Sockerkringlor och Ingefärskakor. Ingefärskakorna är de som ser ut som små pepparkakor. Dock har jag inte tänkt att ha dem till kakfatet, utan de ska serveras tillsammans med ädelost och marmelad!
Alma åt så mycket deg och kakor så magen stod i alla hörn när vi var färdiga... Hon var dock inte sen att vilja ha ännu en kaka till efterrätt ikväll, då även storebror ville smaka.